VickanOnTour

Jag stod i vanlig ordning och väntade på bussen vid Jupitergatan i Lund idag. Svin kallt och mycket snö.

Efter som solen har börjat titta fram i Skåne har Vickan börjat med lite mindre varma kläder. Inte så pass "o-varma" att man fryser ihjäl om bussen är 5-10 minuter försenad men när den är 45 minuter sen, så är man i princip ihjäl frusen och är nära till att tappa medvetandet.

En buss som är fem minuter sen är mycket vanligt, 10 minuter sen är ganska vanligt men efter en kvart börjar det att bli oacceptabelt. Så efter en kvart tar Vickan upp sin mobil och ringer Skånetrafiken. (Jag har deras nummer sparade som kontakter, och jag ringer oftare dit än vad jag ringer till brorsan.)

En lugnad röst säger att bussen är några sekunder borta, och ska snart befinna sig på Jupitergatan. Gör den det? Icke så Nicke. Jag ringer upp en andra gång, måttligt irriterad, samma röst igen som säger att den är på väg. Tredje gånge jag ringer svara en gammal tant, som om möjligt gjorde mig ännu mera irriterad. Så här löd samtalet:

- Bussen är sen. Ni får fixa en taxi, och det nu!

- Se så, lilla gumman. Var sa du att du var nu?

- JUPITERGATAN!

- Oj, det är i Lund, va? Stackars liten, snöar det fortfarande?

- Snöar?

- Ja, det var ju så ruskigt kallt imorse. Jag cyklade till kontoret och hade glömt mössan hemma, jag frös verkligen. Vilket liv där är, kära du. Står du precis ute till vägen?

- Var är bussen?

- Den kommer om två minuter. Ta hand om dig, vännen. Ring igen om det är något.

Tanten snackade om snö, minus grader och mössor medan jag stod som en luktstolpe, kände mig som en frysbox och hade tappat hoppet om att mina tår satt kvar på fötterna.

Bussen kom, efter 45 minuter. Det var jag och två till som åkte med den, och tro mig mina vänner, busschauffören höll världens sämsta förlåt-tal:

- Hejsan. Jag vill bara be om ursäkt för att jag var försenad. Jag hade nämligen glömt tiden. Men som tur var, så var det inte så många som skulle åka med linje 5 idag. Ni är bara tre stycken, det brukar vara fler. Så än en gång, förlåt.

Efter det tog det hus (buss?) i helvete, igen. Jag traskade fram till chauffören med elefantsteg:

- nte så många som åker med denna linje? Vad fan tror du när du är 45 minuter försenad? Folk har antagligen fryst fast vid hållplatserna. Fy fan för Skånetrafiken. Må dom brinna i Helvetet. (Det där sista ångrar jag, och förstår inte riktigt var det kom från, men sagt är sagt.)

Han bara stirrade. (Undra hur många samtal jag har haft med busschaufförer genom åren egentligen?)

Jag tackar Gud för att han uppfann lite lugnande koffein, och ber att Valium inte ska vara receptbelagt längre.

Love (till alla utom Skånetrafiken), Vickan

Som dom flesta nog vet så åker jag inte buss direkt på morgonkvisten, 06.15, utan jag åker med en minibuss-taxi som man förbeställer dagen innan. Ganska bekvämt, faktiskt.

Chauffören som kör taxin är inte riktig som alla andra, men imorse tog han priset. Han måste till S:t Lars omgående! Jag vill inte nämna några namn, men den här mannen har allvarliga aggressionsproblem och är sur på allt och alla alltid. Det spelar ingen roll hur trevlig du är!

Jag var vid busshållplatsen redan 06.05 för att vara på den säkra sidan. Han var i tid, som alltid (hans genomsnittshastighet på minibussen brukar ligger på runt 140 km/h.) Precis när han ska gasa iväg kommer en invandrarkille springande, så chauffören lägger sig på tutan (06.13 på morgonen! Respekt finns nog inte med i hans ordförråd. Hållplatsen ligger precis upp till ett ålderdomshem) och skriker att han ska springa. Killen kommer fram och säger att hans två kompisar är på väg och han pekar mot två trötta själar som kommer springandes. Då säger kålhuvudet till chaufför: Du får väl skrika jalla, jalla till dom, eller vad fan ni brukar skrika så att dom skyndar sig!

Jag bara satt där och var halvchockad. Sen vräker han ur sig: Fy fan vad äckligt du luktar. Tvättar du inte dig?

Stackars människa...

Hans kompisar kom ikapp och chauffören gormade och skrek, tog betalt och platan i mattan ut från busshållplatsen. (Notera att vi har drygt en halv meter snö i Skåneland just fört illfället!)

Galningen gasar så pass mycket så hela minibussen snurrar runt och rakt ut på en gräsplätt, där står han och gasar i ungefär 1 minut när han vräker ur sig att vi få gå ut och puta på bilen, och det gällde även "dom tre jävlarna där bak" som han uttryckte sig.

Sagt och gjort. Vi trippade ur bussen och började puta. Vilken syn det måste ha varit, en gubbe på dryga 50 år som stod och puta, en kille på runt 25 iklädd endast Hood-tröja, jag med högklackade skor och de tre stackarna som hoppat på sist.

En fantastisk start på dagen!

Love, Vickan

Veckan i Sälen var out-standing, och givetvis med en Ersgaard i bilden händer det massa tokigheter.

Bussen upp var halvfull med diverse folk. Vi hade en Svetlana i 70 års ålder, en barnfamilj bestående av två småflickor, en mamma och en pappa med en väldigt snygg stjärt, ett gäng med danskar som snackade engelska med ett par partysugna skåningar.

Första natten drar en anonym rumskamrat till mig, hem en okänd snygging till vår stuga. (Hela veckan efter hade hon preventivmedel med sig! Kondom? Nej, hon hade raggsockar på fötterna när vi gick ut...)

Andra dagen i backen stöter vi på ett gäng killar, alla med likadana jackor - gula. Efter mycket eftertänksamhet slänger Andréa ur sig: Men asså... På sommaren när dom har sina vinterjackor på sig, då blir där väl fullt med rapsbaggar på dom? (Notera att jag aldrig någonsin har sett en sådana allvarlig och fundersam blick som denna förvirrade skåning var innehavare till!)

Tredje dagen åker en man i 35 års ålder störtlopp förbi mig (jag vet inte om han skulle försöka imponera på mig eller inte) resultat slutade med ett enormt snömoln och skidor samt stavar utsprida i hela backen. Jag åker ner till den stackars kraken och får då se att han sitter och håller ena skidbindningen i handen. (Jag har åkt skidor i 16 år, och ALDRIG sett någon som har slagit av bindningen)

Fjärde dagen åker jag för första gången igenom Mc Ski. Inte Mc Drive, utan Mc Ski! Vickan var imponerad!

Sjätte dagen knåpade jag ihop ett sött vykort hem till Skåneland som löd ungefär:

Vi åker en massa skidor, nästan så att vi får "plidor".
Afterskin är toppen, nästan så att man blir yr i knoppen.
Vi har inte sett någon bår, men vi har ont i våra tår.
Ej heller några läxor, för här gäller bara pjäxor.
Ni fixa en fin stuga, nästan så att vi borde tacka och buga.
Nu ska jag sluta rimma, och ut i backen och min kropp trimma.

Jag var ganska stolt. Glad i hågen trasked vi ner till postlådan för att posta vykortet och gå för att äta lite mat. På vägen passerar vi ett hus bestående av fem killar iklädda endast boxer. Vi börjar vifta med armarna och skrika så killarna traskar ut på balkongen. Efter en liten konversation ber jag den ena kille spänna sin mage vilket han gjorde. Jag hade dock lite dålig sikt, så jag ställde mig på tår. Sagt och gjort. Det sa nog bom, eller duns tätt följt av massa asgarv. Där låg jag under en balkongen bestående av massa mums-bitar och skrek. (Inflammation i ledbanden = kryckor och värktabletter)

Sista dagen skrev vi en ganska så seriös "gnäll-lista" till stugan:

• Askoppen var redan full vid ankomst

• Soppor utanför dörren

• Odiskad disk

• Trasiga glödlampor

• Dålig ljudisolering. (Speciellt om snarkaren är alkoholpåverkad)

• Lätt att gå fel. (Speciellt om man är alkoholpåverkad)

• Osäker. (Oinbjudna gäster dyker upp nattetid)

En toppen vecka!

Vilken morgon!

Jag satt på bussen, som var smockfull, som alltid!

Bredvid mig satt en kille i 25 års åldern. Inget jag la märke till förens hans telefon började ringa. Han svarade, och han hade volymen väldigt högt så jag hör hela samtalet. Jag antar att det var hans flickvän som ringde... Samtalet lät såhär:

Han: Hej.

Hon: Jag ska föda, NU! Du måste komma hit. Du måste! MARTIN, NU!

(Notera att bussen inte hade avgått än, så han hade möjlighet att hoppa av.)

Han: Ska du föda nu? Du har gått över tiden två veckor, bara jämrat dig, klagat och sagt att det har gjort ont. Nu ska du föda helt plötsligt, just idag. Det är väl jäkligt korkat?

Hon: Martin, skynda dig!

Han: Cissi, jag är ledsen. Men du vet att jag har tid hos tandläkaren idag innan lunch. Jag kan inte sitta på BB då. Nej, du får lösa detta själv. Jag har dåligt batteri också, men ring när du har fött så får vi se om jag svarar. Vi hörs sen. Puss

Sen la han på! Han la på, and Vickan goes crazy. Jag vill verkligen inte lägga mig i andras problem och bekymmer, men denna mansgris skulle få veta att han lever! Så 06.30 i morse hade jag en lite föreläsning i biologi för en främmande gris i 25 års ålder. Försökte förklara för honom att man faktiskt är två som ska få barn, och att kvinnan inte kan bestämma själv när, var och hur hon ska föda. Jag trodde att detta var självklart för alla som har gått ut grundskolan, att dom hade koll på sådana självklara saker, men tydligen inte. Jag förklarar också väldigt tydligt precis vad jag tyckte och tänkte om hans mansgris-fasoner samtidigt som jag knuffar lite lätt på honom för att han ska resa sig och gå ur bussen. 

Plötsligt vänder sig en tant med svart hår som synden sig om och säger:

Lyssna på flickan. Hon verkar kunna sina saker. Nu hoppar du av. Marsch! Och du flicka lilla, skrik inte så högt.

Tror ni att han hoppade av? Icke så nicke, utan han svarar oss båda:

Vet ni hur mycket det kostar att strunta i en tandläkartid?

Telefonen ringde och jag hade precis hoppat på bussen. Tog upp mobilen ur väskan och det står Maria på displayen. Jag svarar: Hej min vän! Maria skriker: JORDBÄVNING!

Det var precis det som hade hänt i vårt vackra Skåneland den 16 december 2008 klockan 06.17

En jordbävning!

Marias pappas första tanke hade varit: en lastbil har kört in i garaget! Min kära brors första tanke hade varit: en inbrottstjuv! Bäst jag rullar ihop mig som en köttbulle och ligger kvar under täcket. Mammas tanke hade varit: älskling, sluta snarka. Sara insåg att domedagen var kommen och Christian trodde att planeten jorden invaderades av utomjordingar.  

Det enda som slog mig var att jag hade velat ligga kvar i sängen med en man bredvid mig när detta inträffade. Inte att jag hade vaknat i en hästenssäng med en kostymnisse vars första tanke hade varit: undra om Ferrarin står kvar, eller om Dior-parfymen har trillat ut ur badrumsskåpet. Nej, jag vill vakna bredvid en riktig man i en billig IKEA säng. Hans första tanke ska vara: Vickan! Han ska slänga sig över mig, dra ner mig under sängen, och bara hålla om mig.

Just a vision...

Imorse satt jag som vanligt på bussen med lurarna i öronen. Lyssnade som alltid på Knappen och Hakim - radiopratarna på NRJ.
 

Bingo Rimér var på besök i NRJ-studion för att lotta ut en mjukisdress från hans senaste kollektion - Sexy.  För att vinna denna dress var man tvungen att komma på ett julklappsrim. Jag satt en stund och klura. Tillslut dök ett rim upp i mitt huvud:

I detta paket finns ingen lek, ej heller några smek. Ingen papp, och ingen Knapp, ej heller någon hasp. Men när du mig i denna dress ser stående i din trappa, lär du hakan din tappa.

Vad tror ni om mina chanser?

Love, Vickan

Under sätena, på sätena, bredvid sätena, ovanför sätena. Överallt finns dessa äckliga tuggummin! Antagligen vältuggade precis innan någon sorglig själ har tagit ut det ur munnen och tryckt fast det på valfri plats någonstans på Skånetrafikens bussar.

Jag stod i kön till bussen, och precis när jag ska kliva på bussen upptäcker jag att min vänstra fot sitter fast. Bokstavligt talat! Efter ungefär tio sekunders slit, lyfter jag sakta upp min vänstra fot. I riktigt slow motion! Under stöveln sitter ett (eller flera?) rosa Hubba-Bubba tuggummin. För en kort sekund inser jag att varelsen som har tuggat detta bubbelgum måste ha käkar som en häst! Jag blev irriterad, drog skon mot asfalten för att skrapa bort klibbet, och hoppade på bussen. Sätter mig ner, och slocknar direkt. Jag vaknar när bussen stannar vid rödljusen runt Värnhem, och upptäcker att jag under hela bussresan har haft benet lutande mot fönstret och fast på skaftet på min högra stövel sitter ytterligare ett tuggummi!

Jag måste själv medge att jag är lite halvt beroende av tuggummin, och går omkring här på vår lilla planet och tuggar dagarna i ända (nåväl, för det mesta). Men jag kan lova er att ni aldrig hittar ett av mina begagnade tuggummin under era skolsulor, och definitivt inte i någon buss!

Jag är rädd för att tuggummi-invasionen är här för att stanna!

Kasta era tuggummin i papperskorgen. Så får ni se och höra en glad Vickan.

Keep on lookin'
Love, Vickan

Denna gång händer detta också mitt ute i ingenstans. Tåget stannar. Ut ur högtalarna dånar en halv sovande röst: Vi har ett tåg haveri. Ett tåg haveri. Vi ber alla passagerare att lämna vagnarna omedelbart.

Vad uppstår? Givetvis panik! Jag hör två småtjejer viska till varandra: Tänk om tåget år på väg att explodera. Vickan är på väg att explodera! Jag rusar ut ur tåget, och vi är verkligen mitt i ingenstans mellan Malmö och Ystad. Snö och åkrar är det enda som ögat kan se, och svin kallt är det dessutom! När alla har lämnat tåget och står som bäst med blåa läppar och nästa fryser ihjäl dånar samma halv sovande röst ut ur högtalarna: Ni som fryser kan gå på tåget igen.

Panik igen, för alla ska verkligen in samtidigt. Väl ombord på tåget dånar rösten ut en tredje gång: Vi ber om ursäkt, men vi har ett el-problem på tåget. Så tyvärr går inte dörrarna att stänga. (Detta är verkligen kvalitet, som alltid när man åker med Skånetrafiken )

Hugget som stugget att stå ute på åkern eller inne i vagnen. En stackars tant hamnar bredvid en stackars Vickan. Hon verkade ensam och började berätta om sitt livsöde för mig. Det var verkligen så uppmuntrande när jag satt där som bäst och försökte hålla kroppstemperatur på 37 grader. Hon berättade om sitt skoskav som hon hade fått efter ett par skor som hon hade haft i sin ägo i nära nio år. Jag tänkte tyst för mig själv: Sen att barnen i Afrika svälter, är ett helt annat problem!

Stackars tant, men söt var hon och vi förde en konversation på ungefär 20 minuter. Sedan väntade en 15 minuters promenad till närmaste väg där en ersättningsbuss plockade upp hos. Ett helt tåg fullt med resenärer in i en liten skit buss. (Igen Skånetrafiken, tack för er kvalitet!)

Efter många om och men ligger jag nu här framför datorn under mitt duntäcke iklädd ett underställ av ull, dubbla mjukisbyxor, två linnen, två fleecetröjor, mössa, två par strumpor samt två par raggsockar och ber till Gud att jag ska bli varm igen!

Beckmörkt ute - ångest! Ännu mer ångest är det när bussen stannar mitt ute i ingenstans, utan gatulycktor, utan hus, utan människor - utom all civilisation!

Hoppar in i bussen i morse. Får en chock när jag märker att chauffören som är 50 års åldern sitter och sjunger med till 50 Cent gamla hit, Candy shop. Han ler, och jag anstränger mig en aning, men får tillslut fram ett halvt fejkat Hollywood-smile och ett hej. Då svarar denna mystiske filur (som jag just då trodde hade rymt från S:t Lars) Tjabba, tjena! Hrm, först chocken med den uråldriga R n´ B låten som dånade ur en 50 årings mun, sedan orden "tjabba, tjena" Första tanken var självklar - 50 års kris!

Lunkar bakåt och sätter mig. Vi kör, och kör. I en kraftig vänster sväng stannar bussen! Motorstop? Ingen aning. Bussen stod helt stilla. Det var helt svart i hela bussen (och utanför också)
Busschauffören ställer sig upp och skriker:
- INGEN PANIK! Denna bussen stannar alltid i kraftiga vänster svängar! Man får låta den stå i 1 minut ungefär. Vi rullar snart igen.

Jag tänkte fråga kille som satt framför mig om han kunde nypa mig i armen. En buss som alltid stannar i kraftiga vänster svängar? Antingen är detta en sjuk dröm eller så är det "Dolda kameran" Det visade att det inte var något av det.

Mycket riktigt en minut senare var vi rullande igen.

Vickan har två följd frågor på detta:

#1 - Finns det någon mekaniskt lagd läsare som kan förklara detta mysterium med en buss som stannar i kraftiga vänster svängar?

#2 - Var är vår stackars värld på väg?

Love, Vickan

Idag åkte jag faktiskt tåg hem. Ett sådant där fult lila "påga-tåg" ni vet. Gick in och satte mig i vanlig ordning. Efter två minuter kommer världens ögongodis traskande, och han sätter sig mitt framför mig! (Tillåt mig att citera Marabou-reklamen: Lite mer "Mmm..." i livet.) För han var verkligen lite mer "Mmm" i mitt liv, denna gråa och trista onsdag i Skåneland.

Inte undra på att jag var vaken hela vägen hem!

Ytterligare en morgon på bussen...

En helt vanlig morgon, detta också. Hade gnuggat sömngruset ur ögonen, gjorde de vanliga morgonrutinerna och gick iväg till bussen. Hade som vanligt hörlurarna i öronen och lyssnade på radio. Knappen och Hakim, morgonpratarna på NRJ. Dagens samtals ämne var namn. Det ringde in en konstig filur.

Hakim: Hej och välkommen till NRJ-morogon med Knappen och Hakim. Vad har du på hjärtat?

Han: Jo, jag ringer in för att jag vill prata om dagens ämne, namn.

Hakim: Vad kul. Vad har du att säga?

Han: Det är för jäkligt. Vi lever i Sverige, och snart heter halva svenska befolkningen Mohammed, Armin och Habib.

Hakim: Vad tycker du att folk ska heta då?

Han: Typ Lasse, Lotta, Sven och Lisa.

Jag tänkte tyst för mig själv, vad är detta för hemsk och konservativ människa som har ringt in? Hur kan man vara så pinsam att man säger något sådant i radio? Jag klev på bussen, och när jag satte mig ner sa Hakim: Vad heter du själv?

Han: Ahmed.

Jag kunde inte låta bli att le. (Det hemska i kråksången var att denna Ahmed var fullt seriös...)

Tack och lov var detta på väg hem. Det regnade och var allmänt trist väder. Det enda som livade upp stämningen någorlunda var att det var fredag och att Mrs Bäver-tant var med bussen. Av någon konstig anledning blir jag varm och glad när jag ser henne.

Jag åkte som vanligt en expressbuss halvvägs hem. En sådan stor buss som man måste gå upp typ fem trappsteg för att komma på. Vanligtvis brukar man knappt behöva lyfta benet när man kliver på en stadsbuss eller pendelbuss. Men ska man åka flera mil, som i mitt fall får man åka "the big bus". Inte mig emot.  Jag skulle byta halvvägs, och när jätte-bussen som jag åkte med närmad sig hållplatsen där jag skulle byta till en pendelbuss såg jag att bussen som jag skulle byta till stod färdig att köra. Glad i hågen över att slippa vänta i en snuskig busskur med massa alkisar resar jag mig upp från sätet går mot dörren, dörren öppnas. Just då stänger pendelbussen sin dörr. Jag blev förskräckt! Fumlar snabbt fram till dörren och glömmer helt bort att jag är på en expressbuss (eller som jag numera kallar "the bus from Hell") och flyger bokstavligt talat rakt ut genom dörren, över de fem trappstegen och rakt ner på asfalten. (Utan något intag av Redbull!)

Hur slutade det?

Jo, ett stort hål på mina favorit jeans, bröt jag två naglar IGEN tack vare Skånetrafiken (vill jag påstå!), två köttsår (inga skrapsår här inte) på vardera knä som tog en evighet att läka. (Kunde inte gå i "High heels" på tre veckor) och för andra gången på mindre än två veckor frågar busschauffören mig om jag vill ha plåster. That´s bad.

Jag gick fram, ställde min fråga. Han stirrade (inte helt oväntat), och svarade:

- Hrm, jag vet inte vem det är. Hör jag en låt med dom så kanske jag vet.

Dagens i-landsproblem nummer två! Jag hade ingen låt med E.M.D. Jag traskade tillbaka och satte mig. Jag bläddrade igenom min Walkman, och fast det är lite skrämmande (och lite pinsamt) så hade jag faktiskt en låt med dom!  Jag gick fram igen, och sa at jag fixat en låt. Han skrattade.

- Ska jag spela upp den? frågade jag.

Mycket riktigt gjorde Vickan det innan han hann svara, en liten snutt bara, tio sekunder eller så. Han skrattade, och chansade på Måns. Men inte är det väl Måns? Det klickade inte heller.

Så kära läsare, är det någon där ute som vet vad M:et står för?